Ramlade ihop på lekplatsen

Händelsen som skulle göra att Annika svävade mellan liv och död inträffade på en lekplats där hon och de två yngsta barnen var och lekte med vänner. Det började med ilningar i öronen och sedan reagerade hennes amerikanska vän Amanda på att hon tyckte att Annika betedde sig konstigt. Då hade stroken redan börjat och Annika ramlade ganska snart ihop på marken.

– När Amanda frågade om koden till min telefon sluddrade jag fram siffrorna och tänkte ”Vad konstigt jag låter”. Sedan kommer jag inte ihåg något mer, fyller Annika i.

– Jag var inne i ett möte när min telefon ringde. Jag såg att det var Annika, men det var hennes kompis Amanda i luren som sade att Annika var konstig, berättar Anders Gaardsdal.

Ingen trodde att hon skulle överleva

Annika åkte i ilfart med ambulans till akuten. När Anders kom dit tyckte han att det kändes helt overkligt, som att komma in i en tv-serie.

– Annika åkte fram och tillbaka till röntgen. De hade många monitorer med en massa kurvor på. Massa sladdar inkopplade. Rätt vad det var kunde det larma och då tog de med sig henne. Jag satt bara där och undrade vad som hände, säger Anders Gaardsdal och fortsätter:

– Jag förstod kanske inte då hur allvarligt det var, men när vi i efterhand pratat med de som tog hand om Annika har det visat sig att ingen av dem trodde att hon skulle överleva.

Skickades hem ensam utan familjen

Annika överlevde mot alla odds, men fick svåra men av stroken. Hon tar sig fram i husets nedervåning i en rullstol och hennes förmåga att artikulera sig när hon pratar är påverkad. Humorn har hon i alla fall kvar, tillsammans med en stor kraft och vilja att ta sig tillbaka till ett självständigt liv och att kunna gå. Det är målet. Det har gått sex år nu och hon formulerar sig drastiskt, men med ett leende på läpparna även när hon pratar om de mörkaste perioderna. Tiden efter att hon vaknat upp ur medvetslösheten beskriver Annika som mörk. Efter en månad på amerikanskt sjukhus flögs hon hem till Sverige i april medan Anders och barnen stannade kvar i USA fram till juni för att barnen skulle kunna gå klart skolåret och Anders packa ihop huset.

– Jag blir mest upprörd nu i efterhand när jag tänker på att de skickade hem mig och skilde mig från min familj, säger Annika.

Den första tiden i Sverige blev också jobbig på andra sätt. Annika, som beskriver sig som någon som är självständig hade svårt att vänja sig vid att helt plötsligt behöva få hjälp med allt.

– Jag kollade upp självmordskliniker i Schweiz. Jag tänkte att jag ger det här ett år till och sedan åker jag dit och dricker gift eller vad det nu är man gör, berättar hon och fortsätter:

– Jag vet inte riktigt när det vände, men det har förändrats mycket. I dag vill jag absolut inte dö.

“Drömmen är att ge henne sparken”

Annika tränar tre timmar varje dag. De timmar Anders inte är hemma får hon hjälp av assistanspersonal i hemmet. Under början av rehabträningen sade de på sjukhuset att man har ungefär två år på sig att komma tillbaka, har man inte gjort det så kommer man fortsätta vara i det stadiet resten av livet. Trots att det nu gått sex år sedan stroken känner Annika fortfarande att hon hela tiden blir bättre.

– Jag kan inte göra saker som att hämta och lämna, men jag har stenkoll på allt med barnen. Jag har nog mer och mer tagit över kontrollen, som det var innan det här hände.

– Drömmen är att kunna ge min assistent sparken, säger Annika med ett kärleksfullt leende och pekar på henne.

”Det är alltid för tidigt att ge upp”

Nu är förhoppningen att i takt med att forskningen går framåt så ska det komma nya metoder som främjar kopplingarna mellan hjärnan och kroppens nerver och muskler. Samtidigt tycker hon att det är viktigt med stöd till den forskning som möjliggör att människor kan få hjälp redan innan de drabbas av en stroke.

– Jag önskar ju inte att någon ska drabbas av det som har drabbat mig. Skulle man utrota stroke skulle det vara helt fantastiskt. Mitt råd till alla är att ge en gåva till forskningen! Och mitt råd till andra som drabbas är att de alltid ska se framåt och att det aldrig är för sent – det är alltid för tidigt att ge upp, avslutar Annika.