Maja fick en stroke när hon var gravid i sjätte månaden

Smällde till i tinningen

Det var en fredagskväll det hände. Maja och Thomas åt middag, fläskfilé med senapssås, när hon kände att hela rummet började snurra. Det smällde till i tinningen, följt av känslan av att det gick en varm våg längs bakhuvudet.

– I samma sekund slutade jag känna mitt ben. Jag försökte lyfta på det och ändra position, men det hände ingenting. Då bröt jag ihop, började grina och det enda jag fick fram var ”mitt ben, mitt ben”, berättar Maja Ullberg och fortsätter:

– Sedan började det sticka i min vänstra arm. Jag grät för att jag kände att det var något som inte stämde. Det låg en servett framför mig. Jag tänkte att jag skulle ta den för att jag behövde torka mina tårar, men jag kunde inte.

Vänstra sidan förlamad

När de har fått kontakt med larmoperatören fick Maja luren och svarade på frågor som skulle visa hur medveten hon var. Medan hon pratar i telefonen ramlar hon av stolen. Hela hennes vänstra sida har blivit förlamad. Strax efteråt kommer ambulansen.

– Det enda jag blev rädd för var att jag inte längre kände bebisen i magen. Jag började tänka på att jag inte mindes när jag hade känt honom sparka senast. Jag brydde mig inte om ifall jag själv skulle överleva, min enda oro handlade om bebisen, säger Maja.

En kvinnlig läkare sa att deras fokus var att jag skulle överleva eftersom att om inte jag gjorde det skulle inte bebisen heller göra det. Men när hon skulle in i röntgenapparaten hände något som gjorde att hon kunde fokusera på sig själv.

– När jag var där tjatade jag fortfarande om att jag inte kände bebisen och då gav han mig en jättehård spark. Det är en spark jag kan återuppleva än i dag. Då visste jag att han mådde bra.

Tävlade med bebisen

Röntgenundersökningen visade att Maja hade drabbats av en stroke. Fem veckor efter att Maja insjuknat föddes bebisen med ett kejsarsnitt. Han fick namnet Elliott, och bidrog med att hon fick tydliga målbilder att sträva mot med sin träning.

– När jag kunde skrivas ut från IVA var mitt fokus att kunna röra min arm innan Elliott skulle födas, så att jag kunde hålla och bära honom och jag blev nästan helt bra i armen innan han kom.

– Jag satt fortfarande i rullstol när vi kom hem, så mitt nästa mål var att jag skulle lära mig gå innan Elliott gjorde det. Vi hade en liten tävling där, han och jag. Jag vann.

Maja och Thomas har alltid drömt om en stor familj med många barn. Nu blev det en kamp mot klockan om de ville att Elliott ska få ett syskon. Att bli gravid igen var alldeles för riskabelt för Maja. Det krävdes flera operationer och mellan vissa behövde Maja vänta tre år innan de kunde göra nästa. När de väl fick klartecken blev Maja gravid nästan på direkten.

– Med honom har det varit ett fokus på att få en revansch – när det gäller graviditet, förlossning och den första tiden hemma. Ganska snabbt började jag tänka på hur det skulle bli ifall det hände igen. Då skulle jag ju lämna Elliott. Jag vaknade ganska ofta på nätterna av att jag var ledsen eller rädd.

Ett speciellt kejsarsnitt

När lillebror Alfred skulle födas hade Maja hunnit vidareutbilda sig till barnmorska. Hon hade en tydlig bild av hur hon ville att förlossningen ska gå till. Eftersom en vaginal förlossning skulle vara förenad med för stora risker förlöstes barnet med ett planerat kejsarsnitt. Ett snitt där Maja ville vara fullt närvarande.

– Mig veterligen är det ingen annan som har fött så i Sverige. Jag födde honom med ett kejsarsnitt där jag hela tiden tittade ner på magen och fick se honom födas. Jag tog emot honom själv och fick ta upp honom på bröstet. Han var så varm när han kom upp på mitt bröst. Den revansch-känslan var skön, berättar hon.

”Forskningen räddade inte bara mitt liv”

Det är tydligt att Maja fortfarande blir berörd när hon pratar om sjukdomstiden. Rösten tjocknar och tårarna kommer vid ett flertal tillfällen under vårt samtal. I trädgården leker Alfred som i dag är 19 månader gammal och precis har börjat på förskolan. På kylen i radhuset utanför Stockholm sitter bilder på Elliott i hockeyutrustning. Han är hemma hos en kompis och leker efter skolan.

– När det är som tyngst får jag landa i att det blev så bra det kunde bli, ändå, säger Maja, som gärna berättar om det dramatiska som hänt henne i hopp om att på så sätt få människor att skänka pengar som möjliggör fortsatt forskning på området.

– I mitt fall räddade forskningen inte bara ett liv – den räddade faktiskt två. Om inte forskningen hade kommit så långt som den har kommit så kanske inte jag hade suttit här idag. Även om jag bara kan bidra med att det blir tio kronor extra till forskningen så kanske det hjälper någon.