Annons Innehåll från Unibet

Supporterfavoriten leder ”Peking”: ”Jag älskar den här klubben”

 

Del 4: IFK Norrköping

Han är fotbollsknatten som växte upp på läktaren – och blev hyllad lagkapten i sitt favoritlag.
Möt IFK Norrköpings kulturbärare Christoffer ”Totte” Nyman.
– Jag älskar den här klubben. Det har jag alltid gjort, säger 30-åringen.

EXTERN LÄNK: Här hittar du schyssta odds på Allsvenskan

Glenn Hysén flinar när han på nära håll studerar en svartvit tavla i IFK Norrköpings arenakatakomber i samband med inspelningen av Gameday med Glenn. Ett antal lirare med den blå stjärnan på det vita bröstet poserar framför kameran.

– Ove Kindvall hugger jag. Och nog är det Björn Nordqvist där. Men vilka är de andra, ”Totte”?

Christoffer Nyman stannar till och skakar på huvudet. Hans blick är lätt skuldmedveten.

– Haha, sätt inte dit mig nu Glenn. Jag har inte koll på hela vår historia.

Legender försvinner i historiens dimmor – men idag är det Christoffer Nyman själv som bär stjärnan med samma passion och stolthet som herrarna på fotografiet. Det har han gjort i princip genom hela sin karriär, från bollekskolan i IFK som femåring, vidare till matchprograms- och korvförsäljning (med låda på magen) och till klacken på Östra.

Han har varit ”Totte” med kompisarna sedan första klass, en anspelning på idolen Francesco Totti, och ”Totte” med fotbollsstaden Norrköping sedan han med sitt 2-1-mål borta mot Ängelholm skickade tillbaka klubben till allsvenskan 2010.

– Jag älskar den här klubben. Det har jag alltid gjort, säger han själv.
Att det blev IFK, och inte Sylvia – eller Sleipner för all del – var kanske inte så oväntat med tanke på att ”Totte” växte upp en bort ovanför den södra kortsidesläktaren – bakom de blå lägenhetsfasaderna på Ektorpsgatan. Blott en omställningsrusch från kansliet som brann upp, ett stenkast från den norra ståplatsläktaren som rasade 1956, en skruvad hörna från Gunnar Nordahls staty.

– IFK har alltid varit min klubb, oavsett position i tabellen. Som barn gillade jag att stå i klacken. Jag sjöng med så gott jag kunde, även om jag nog var den blyga typen. Jag såg upp till spelare som Antti (Sumiala), Bruno (Santos) och Patrik Jönsson. Och så (Rodrigo) Pontes, som spelade i tröjnummer 5 – min favoritsiffra.

På senare år har IFK tack vare Curva Nordahls framkomst fått en klack som hörs och syns på matcherna. Inte sällan är ståplatssektionen med plats för 4 000 personer utsåld.

– Det går inte att jämföra trycket på matcherna då med hur den är nu. Visst, klacken fanns även när jag började gå på matcherna, men den var mycket mindre. Och det var betydligt färre åskådare på Parken. Idag är allt helt magiskt. Curvan är full och lockar alla typer av supportrar. Vissa kommer för att sjunga medan andra söker gemenskap.

Och ”gnällbänkarna”, har de försvunnit?

– Det finns fortfarande folk som kritiserar, men det är ovanligt att det gnälls på stan.

”Det är klart att vi gjorde en otrolig resa. 2014 var vi nära att trilla ut och året därpå vinner vi guld. Det är osannolikt egentligen.”

Christoffer Nyman

Läktarkulturen har milt sagt förändrats i Norrköping de senaste decennierna. Under delar av nittiotalet kunde man kunde höra tejpen knastra när spelarna tejpade benskydden, och gubbar (som det ofta rörde sig om) tävlade i syndabocksletande och vem som kunde klaga mest högljutt på VM-läktaren. Guldköping från det glada 50- och 60-talet, när IFK prenumererade på titlar, hade blivit ”Surbullestan”.

– Det där känns verkligen som andra tider. Kulturen kring klubben är mer positiv nu. Och mycket är Curva Nordahls förtjänst. Att göra mål mot klacken… det finns inte mycket som slår det, säger ”Totte”.

När han 2010, med sitt avgörande ”Pippo Inzaghi”-mål sköt upp IFK i Allsvenskan, skrev han in sig i klubbens historiebok. Han blir ofta påmind om målet, om känslostormen, om vikten av Målet med M för en hel stad som lever för sin fotboll.

– Jag reflekterar faktiskt inte så mycket över den stunden, men när någon pratar om matchen är ju målet sparat i minnesbanken. Man lever i en sådan bubbla inom fotbollen; där fokus oftast ligger på nuet och vad som händer just i stunden. Ärligt talat har jag ett ganska dåligt minne när det kommer till specifika matcher. Om du frågar mig vad som hände i den tredje omgången så har jag verkligen ingen aning.

På fem år gick IFK Norrköping från en vardag i Superettan till att ta ett högst oväntat SM-guld, det första på 26 år. Från harvandet i andraserien till ett lämmeltåg av supportrar som med tåg, buss och bil reste till Malmö för att bärga hem titeln.

– Det är klart att vi gjorde en otrolig resa. 2014 var vi nära att trilla ut och året därpå vinner vi guld. Det är osannolikt egentligen. Men vi gjorde några justeringar, och trots en tuff start klaffade allt till slut. Självförtroendet steg och allt bara flöt. Det var en sådan sammanhållning i laget.

Tränare för guldlaget var Janne Andersson, som i flera år fokuserat på att klubben först skulle hålla sig kvar, sedan etablera sig och till sist bygga mot toppen.

– Kontinuitet var nyckeln, att vi fick behålla samma spelare under en längre period. Det skapade en miljö där alla trivdes. Janne var den som lade grunden för vår kultur. De äldre spelarna, stommen av laget, tog ansvar genom att visa de yngre hur man ska agera och bete sig på planen.

Nu är du själv en av dem, en i stommen?

– Ja, men för mig har det inte handlat om att försöka likna någon annan. Jag har mina egna värdegrunder och vet vad IFK står för. Jag är densamma, oavsett om jag bär lagkaptensbindeln eller inte. Det vilar såklart mycket ansvar på en, särskilt när man älskar klubben så mycket som jag gör. Men med åldern och erfarenhet lär man sig hantera det. Ibland måste man kliva ur sin komfortzon och ta ansvar.

I Allsvenskan betraktas han som något av en udda fågel i tider där unga spelare knappt hinner in i allsvenska omklädningsrum innan ett utlandskontrakt lockar. Frånsett en tvåårssejour i tyska andraligan, för Eintracht Braunschweig, har han tillbringat lejonparten i sin moderklubb. Man kan fråga sig om känslan av lojalitet slår drömmen om att spela utomlands en gång till?

”Totte” Nyman rycker på axlarna.

– Det är svårt att säga. För mig betyder IFK så himla mycket, det är här jag vill vara och nu har jag dessutom ett fyraårskontrakt.

Skulle du kunna representera en annan allsvensk klubb?

– Nej. Jag kommer alltid spela för IFK.

Precis som han vant sig vid att ständigt vara påpassad av ettriga mittbackar på planen följs han också påträngande murvlar som håller honom under luppen. Journalister med sina egna vapen: intervjufrågor som inte sällan följer samma mönster. Christoffer Nyman bryter mot stereotyperna.

– Jag är ju inte den som sticker ut, och ibland känns det som om jag får samma fråga tusen gånger om. Under alla mina år som fotbollsspelare har jag nog aldrig sagt något ’sjukt’ som det blivit en rubrik av. Jag gillar inte att stå i rampljuset.

Men vid inspelningen av Gameday med Glenn avslöjar Totte plötsligt att han är en spelare som blivit bötfälld för att han inte har blivit bötfälld. Målvakten Oscar Jansson har nämligen infört en “Ingen bot-bot” i lagets bötessystem som används vid sena ankomster, borttappade saker med mera.

– Oscar är lite trött på oss som inte får någon böter och har därför infört en “ingen bot-bot”. Får du ingen böter, så får du böter för det.

– Vi måste få ihop tillräckligt mycket. Är man för bra får man en bot för att man är duktig. Jag och Totte åkte på ingen bot-boten förra månaden. Det var vi två, instämmer Oscar Jansson.

”Det är förstås superviktigt att ha kulturbärare i truppen. Särskilt när de är så löjligt bra som ’Totte’ Nyman.”

Niclas Kindvall

Istället har ”Totte” gjort sig känd som en pålitlig målskytt, en outtröttlig terrier på topp som inte slutar springa förrän domaren visslar i sin pipa. 2020 vann han skytteligan och fick chansen att visa upp sin målgest – att klappa (klubb)hjärtat och titta upp mot skyn – vid 18 tillfällen.

– Gesten är för min mamma. Hon gick bort när jag var 14.

Vad tror du ligger bakom IFK:s historia när det kommer till att producera skytteligavinnare?

– Det är en bra fråga. Vi spelar en offensiv fotboll och har haft skickliga tränare på senare år som fokuserat på anfallsbiten.

De senaste tio åren har skytteligan toppats av inte mindre än fem spelare från IFK Norrköping. Det följer kanske en tradition som iscensattes på 40-talet med Gunnar Nordahl, fortsatte på 60-talet med Ove Kindvall, på 80-talet av Janne Hellström och på 90-talet av Niclas Kindvall.

– Att IFK alltid spelar offensivt gynnar förstås en skyttekung. Sedan är det förstås så att du aldrig kan göra många mål utan riktigt bra medspelare. Och det finns det i princip alltid i Norrköping, säger Niclas Kindvall, som mäktade med 23 mål 1994.

– Det är den enda säsongen under mina bollsparkarår som jag gjorde riktigt många mål. Kanske var det framför allt en självförtroendefråga. Jag hade grymt flyt och var nästan vid varje chans säker på att göra mål. Det kändes som om motståndarlaget hade ställt in en målvakt från ett hockeyspel i buren. Det var bara att sparka in bollen i öppet mål, så kändes det faktiskt, säger Niclas Kindvall.

På CV:t har han ett antal säsonger i AIK, Tyskland, Malmö FF och IFK. Tiden i Norrköping värderar han som sin ”bästa fotbollstid” tillsammans med några av åren i Malmö.

– Tyvärr fick jag aldrig vara med och vinna ett SM-guld, vi samlade på andraplatser under tiden i ”Snoka”. Jag hade gärna bytt bort varenda silver- och bronsmedalj, Svenska cupen-pengarna och till och med skytteligatiteln mot ett enda guld. Men bortsett från det hade jag fina år i stan, jag fick lira med förskräckligt bra fotbollsspelare i en stad som verkligen stöttade oss.

Har du någon personlig favoritskyttekung från IFK:s historia?

– Här borde man ju säga farsan men då var jag för liten. ”Hella” (Janne Hellström) är såklart favoriten. Han är en klassisk målgörare med en lika klassisk mustasch.

Med tanke på att unga spelare ofta flyttar utomlands tidigt i sina karriärer, hur ser du på vikten av att ha rutinerade spelare som ”Totte” i omklädningsrummet?

– Det är förstås superviktigt att ha kulturbärare i truppen. Särskilt när de är så löjligt bra som ’Totte’ Nyman. För yngre spelare är det naturligtvis väldigt betydelsefullt att ha någon som visar hur det ska gå till.

Niclas Kindvall beskriver ”Totte” som ”något så ovanligt som en grovarbetare och lirare i samma person”.

– Man kan alltid lita på honom. Om han har en dag då det inte riktigt klickar, vilket inte är ofta, så sliter han fram målchanserna lik förbannat. Arbetare och artist i samma spelare, det går förstås hem i en stad som Norrköping där man gillar både hårt arbete och finesser.

1989, 2015… blir det guld igen 2041? Är det rimligt att tro att IFK är någonstans där i den allsvenska hierarkin?

– Det känns som om det blir svårare och svårare för andra än de riktiga storklubbarna att vinna, och dit får vi väl räkna Häcken nuförtiden med tanke på den goda ekonomin, men IFK har alla möjligheter att ta fler guld. Jag om någon vet hur jävla bra Norrköping är när det stämmer för laget.

Själv vill ”Totte” Nyman varken ta guld i sin mun eller sia om det tar 26 år till nästa guld eller inte.

– Många gånger handlar det om tillfälligheter, men kontinuitet spelar en stor roll. Efter vårt guldår hade vi starka placeringar och var alltid i toppen. Men sedan hände något. Det blev för mycket omsättning av spelare i klubben. Vi behövde starta om på ny kula och lägga en ny grund. Vi strävar efter att komma i toppen och vi är på god väg tillbaka.

Så det kan hända igen?

– Absolut. Och att ta guld med sin moderklubb – inget kan bli större.

Publikstödet
Svensk fotbollspublik levererar stämning i europeisk toppklass. Publikstödet är Unibets sätt att hylla det. Totalt fördelas 20 miljoner kr mellan klubbarna i Allsvenskan och Superettan – ju mer publik, desto mer pengar till din klubb.

18+ | Spelpaus.se. Stödlinjen.se. Spela ansvarsfullt