”Lill-Foppas” hopp: ”Fantastiskt om Emil avslutar karriären här”

Del 7: GIF Sundsvall

EXTERN LÄNK: Här hittar du schyssta odds på Allsvenskan

Om man skulle visualisera GIF Sundsvall i rörlig bild, eller varför inte i en gif, skulle det förmodligen inte handla om Linus Hallenius målfyrverkerier, Emil Forsbergs läckra framspelningar eller maskoten Giffens spända biceps.

Istället framträder en ikonisk Cruyff-fint eller en tunnel utförd av en man som är mer synonym med klubben än någon annan: Leif ”Lill-Foppa” Forsberg.

Med över 400 matcher och 143 mål, och med sin tröja upphängd på NP3 Arenas södra läktare, symboliserar ”Lill-Foppa” klubbens historia, själ och passion.

Född samma år som klubben firade sitt 60-årsjubileum har ”Lill-Foppa” upplevt hälften av Giffarnas historia på nära håll.

Från en tioårig bollkalle som drömde om att en dag spela i A-laget till att få sitt tröjnummer, 10, pensionerat.

– Tröjan hänger ju där uppe så jag hoppas att ingen kommer bära det numret igen, säger huvudpersonen själv med ett leende.

Inte ens om Emil gjorde comeback?

– Inte ens då…

Sundsvall är staden där smeknamnet ”Foppa” i olika former är lika vanligt som midnattssolen under sommaren. Smeknamnet har korsat tre generationer av fotbollstalang. Lennart ”Foppa” Forsberg lämnade ett bestående arv när han spelade för klubben under 1940- och 50-talet, Leif ”Lill-Foppa” Forsberg bar arvet vidare och idag har Emil ”Mini-Foppa” tagit familjetraditionen till nya höjder.

På Tant Anci, Bite Line och Svenssons Kök & Bar kan man höra anekdoter från både yngre och äldre supportrar, berättelser om ”den gången när ’Foppa’ gjorde det där målet”, ”när ’Lill-Foppa’ dribblade förbi tre försvarare” eller om ”dagen då ’Mini-Foppa’ smällde in en makalös frispark”.

– Det finns plats för många ”foppor” i stan, men nu får det väl vara slut på det manliga könet. Nästa ”Foppa” får bli en tjej, eftersom Emil bara har döttrar, säger Leif Forsberg.

Anfallaren Linus Hallenius och Glenn Hysén på Norra Berget i Sundsvall.

I Sundsvall är han en levande legendar, inte minst tack vare att han öst in mål och varit en viktig pjäs när ”Norrlandsfönstret” till Allsvenskan öppnats tre gånger.

– GIF Sundsvall är min förening; hela familjen är ju sammankopplad med Giffarna. När jag tog plats i A-laget var det en dröm som blev sann, att få hamna där uppe med idolerna man sett upp till. Det roliga är att både jag, pappa och Emil debuterade som 17-åringar.

Medan åren har passerat har hans glöd gentemot klubben aldrig falnat – snarare tvärtom.

– Jag spelade här från att jag var liten tills jag var jättegammal, haha. Sen har jag ju gått på många av matcherna och jag har många vänner och kamrater i föreningen. I och med att Emil och farsan också spelat för klubben är det klart att GIF betyder jättemycket. Som ungdomstränare hade jag hand om akademin i flera år, så det har ju varit själva livet på något sätt. Man kan ju byta tröja och grejer – men man kan inte byta GIF-hjärta. Så är det bara.

Själv debuterade han i A-laget 1980, detta i en turbulent tid i klubbens historia. 1981 trillade man ur Division 2 norra för att sex år senare plötsligt var ett allsvenskt lag. I en intervju med Aftonbladet har Leif Forsberg vittnat om snabba ryck: ”Ena året mötte vi Myssjö-Oviken, som bara hade utedass, i Division 3 och ett och ett halvt år senare mötte vi Blåvitt på Idrottsparken inför 12 000 åskådare.”

Idag har han ungefär samma minnesbilder från en klassisk epok:

– När vi tog steget upp i Allsvenskan var det i stort sett med samma gäng som åkt ur serien tidigare på åttiotalet men som efterhand blev en viktig stomme. Sex-sju stycken av oss från det ursprungliga juniorlaget var en del av truppen, och spelade vidare i Allsvenskan. Det var en speciell resa att uppleva tillsammans, säger Leif Forsberg.

– Vi umgicks hela tiden med varandra; fotboll var det enda vi gjorde och det enda vi pratade om. Glädjen att spela tillsammans med just dem i Allsvenskan var nog det bästa. Det var ju sådant man drömt om som ung.

Efter en tvåårig sejour i IFK Göteborg på slutet av 1980-talet, återvände han till sitt hjärtas klubb, där han spelade fram till 2001. Trots provspel i Tyskland blev det inget utlandsäventyr, och detta trots att tyska tidningar beskrev honom som “Der Schweden Bomber”.

– Nej, det var lite för krångligt. På den tiden hade man ju inga agenter och jag fick göra allt jobb själv. Det var inte så lätt att veta om det fanns några klubbar som egentligen var intresserade. Så här i efterhand ångrar jag inget. Jag var 23 år första gången vi avancerade till Allsvenskan och 36 år sista gången. Jag slutade när jag var 38 och fick uppleva det mesta.

Innan Leif Forsberg lade fotbollsdojorna på hyllan hann han göra 16 allsvenska mål över tre decennier och var arkitekten bakom tre seriesegrar i andradivisionen. Mest överraskande? Ett SM-silver i femmannafotboll där ”Foppa” vaktade målet i finalen mot Hammarby i Globen.

När han bestämde sig för att avsluta fotbollskarriären 2001 blev han föga oväntat hyllad i GIF Sundsvall. Klubben valde att hedra honom genom att pensionera hans tröjnummer, ett beslut som påminner om de ceremonier vi ser inom ishockeyn.

Med samma passion och engagemang som präglade hans fotbollsdagar satsade ”Lill-Foppa” allt på sin karriär som brandman. Men även efter pensionen, och 36 år inom räddningstjänsten, förblir fotbollen en central del av hans liv.

– Jag ser ofta på fotboll, särskilt Giffarnas matcher och när Emil spelar. Det är extra kul att titta på Champions League. Jag ser de flesta av landslagsmatcherna också, och var nere i Stockholm och tittade när Sverige mötte Österrike. Det var roligare förr… Men man får ta det dåliga med det goda och acceptera att Sverige inte har lika bra fotbollsspelare längre på alla platser.

Desto mer liv i ögonen får ”Lill-Foppa” när han tänker på familjen och fotbollen i en och samma.

– Tänk om Emil avslutade sin karriär i GIF Sundsvall. Det vore ju fantastiskt, säger han.

– Som förälder har det förstås varit väldigt kul att följa Emil längs hela resan, men det tog rätt lång tid innan han satsade fullt ut på fotbollen. Under många år hade han lättare för innebandy. Han var rätt liten och smal, och kom inte till sin fulla rätt. Anledningen till att han exempelvis inte kom med i distriktslaget var ju att han helt enkelt var för liten.

Som 16-åring fick Emil Forsberg chansen att visa framfötterna i juniorlaget. Det dröjde inte länge innan han blev uppflyttad till A-laget – och resten är historia.

– Egentligen är det rätt overkligt att det gick så fort, särskilt då han inte visade särskild talang under sina tidiga år. Det var snarare så att han struttade på och nöjde sig med att ha kul. Han höll i och hade viljan att fortsätta även de åren då han inte fick spela så mycket. Just det är jag mest stolt över – att han höll i. Det är lätt att lägga av så fort det kommer en motgång, säger Leif Forsberg.

Nu är han en av de givna i Blågult?

– Precis. Det var en liten overklighetskänsla när jag såg honom med landslagsdräkt på plan första gången. Och det är svårt att med ord beskriva hur stolt jag var när han gjorde sitt första mål i EM-kvalet mot Danmark. Allt blev så påtagligt då.

Han skulle behövas i Giffarna just nu?

– Jag lider något enormt nu när vi slåss i Superettan, inte minst för att jag känner i stort sett alla som är där.

Tror du att det vänder?

– Ja, det måste ske! Vad som krävs vet jag inte riktigt, men jag tror att man måste spela mer som ett lag och få ordning på grejerna. Det är ju det som det handlar om att man inte ska spela så uselt som man gjort i år, och det gjorde man ju även förra året. De har haft en bra ungdomsverksamhet, men man kan ju inte sätta in alla ungdomar utan man får väl ta det lite pö om pö. Jag tror på Giffarna i alla lägen.

Publikstödet
Svensk fotbollspublik levererar stämning i europeisk toppklass. Publikstödet är Unibets sätt att hylla det. Totalt fördelas 20 miljoner kr mellan klubbarna i Allsvenskan och Superettan – ju mer publik, desto mer pengar till din klubb.

EXTERN LÄNK: Läs mer om Publikstödet

18+ | Spelpaus.se. Stödlinjen.se. Spela ansvarsfullt