“Vi märkte tidigt att
något var annorlunda”
När David Larsson Heidenblads son Jacob, som har diagnosen autism och intellektuell funktionsnedsättning, fyllde fem år sa han fortfarande inte ett ord. Tre år senare kan han både prata och läsa en enklare bok. Här berättar David om oron och rädslan han har känt under åren, men också om varför han idag känner sig hoppfull inför framtiden.
EXTERN LÄNK: Läs mer om autism
David Larsson Heidenblad, som är docent i historia och biträdande föreståndare för Centrum för kunskapshistoria vid Lunds universitet, bor tillsammans med sin fru och tre barn i Lund. När mellanbarnet Jacob var liten kunde han sitta helt uppslukad och betrakta solstrålarna som letade sig in genom vardagsrumsfönstret. Samtidigt var han helt ointresserad av sina föräldrar och sin syster.
David Larsson Heidenblad, talade på Barnhjärnans dag, som arrangeras av Hjärnfonden.
– Det fanns många tecken på att Jacob var olik andra barn, men dem slog vi ifrån oss i början. Det var först när han närmade sig året som vi verkligen förstod att han var annorlunda. Då hade vi redan hunnit utreda om det var något fel på hans hörsel eftersom han varken sa ett ljud eller lyssnade till sitt namn. Men läkaren hittade inget fel.
Fokus på interaktion
Jacob fick diagnosen autism samma år som han fyllde två år och då öppnades också möjligheten för familjen att få hjälp.
– Något som gjorde stor skillnad för oss var att gå kursen “More than words” där vi fick verktyg för att komma i gång med Jacobs språkutveckling. Bland annat kom en logoped från habiliteringen hem till oss och filmade hur vi interagerade med Jacob. Eftersom han var så mycket i sin egen värld handlade mycket om att skapa interaktion.
David berättar att han till att börja med var fokuserad på om Jacob någonsin skulle lära sig att prata. Men att det blev en ögonöppnare för honom när han insåg att språk bara var en förlängning av det sociala.
– Genom att skapa olika pedagogiska situationer i vardagen arbetade vi för att få Jacob att förstå att social kontakt var intressant. Som ett exempel brukade jag dela hans smörgås i flera små bitar och varje gång han ätit upp en bit var han tvungen att kommunicera att han ville ha en till, vilket han gjorde med ett litet läte. På det viset skapade vi många små kommunikationssituationer redan vid frukostbordet, säger David och tillägger:
– Om han exempelvis tyckte om att leka med en viss typ av leksak brukade jag lägga den högt upp på en hylla så att han såg den men inte kunde nå den. Då var han tvungen att gå och hämta mig, ta mig i handen och leda mig bort till hyllan för att få leksaken. När vi hade utfört de olika övningarna under några veckor märkte vi att han började förstå vissa saker och det var såklart häftigt.
“Han kan få olika låsningar”
Jacobs första ord kom när han var i femårsåldern. Idag är han snart åtta år och går i en anpassad skola. Förutom autism har han nu även diagnosen intellektuell funktionsnedsättning.
– Jag är helt chockad över den utveckling som har skett med honom de senaste åren. Han kan prata relativt bra och även läsa en enkel bok. Samtidigt har han ett otroligt minne och kommer ihåg detaljer som ingen annan av oss minns.
– Men Jacob är fortfarande annorlunda och saker kan bli väldigt fel för honom. Han kan få olika låsningar, exempelvis att vi ska köra en viss väg till en viss plats eller att familjen ska sitta på specifika platser vid matbordet. Då gäller det att läsa av vad han har för stressnivåer innan vi beslutar om han ska få bestämma eller inte.
Oro de första åren
David berättar att han kände en stor oro de första åren efter att Jacob hade fått sin diagnos. Han funderade mycket över vad som händer med en människa som kommer att behöva hjälp resten av livet.
– I takt med att jag har lärt känna andra familjer i samma situation har jag mer av en aning om vad som väntar. Jag kom till exempel i kontakt med en kvinna förra året vars son lärde sig att läsa vid 32 års ålder. Det visar verkligen att människor som Jacob kan utvecklas på många olika sätt och i olika takt. Idag känner jag mig mer förhoppningsfull än orolig och tycker att det är roligt att följa ett annorlunda liv.
Hjärnfonden
Hjärnfonden arbetar med insamling och finansiering av hjärnforskning, samt kunskapsspridning och samhällsförändring för att alla hjärnor ska nå sin fulla potential, fria från sjukdomar. De senaste 25 åren har Hjärnfonden finansierat över 1 400 svenska forskningsprojekt tack vare generösa gåvor från privatpersoner, företag och testamenten.
Foto: Juliana Wolf Garcindo och Birgit Leistmann-Walsh
