Från Vessigebro till
världens bästa liga
”Stort att sänka Uniteds superstjärnor”
Tio år senare fick han två dagars betänketid. Ville han flytta till Sheffield och spela i världens bästa fotbollsliga?
En göteborgsk taxichaufför fick en oväntad roll i blixtövergången.
Engelsk fotboll har varit en vägvisare genom Niclas Alexanderssons karriär.
Från barndomens Tipsextramatcher i tv:n hemma i Vessigebro. Via tränaren Stuart Baxter i det brittiskt influerade Halmstad och en inspirationsvecka som 18-åring hos stjärnorna i Liverpool. Till den där decemberdagen 1997 när agenten ringde.
Beskedet var att Sheffield Wednesday visade intresse.
Men det var bråttom. Laget hade gjort en svag höst i ligan och behövde förstärka. Nu.
– Det tog bara två dagar innan jag skrev på. Jag är sådan att jag gärna vill ha kontroll och gillar egentligen inte när saker händer för snabbt. Jag vill hinna bearbeta tankarna lite. Men den här gången kanske det var bra att bara kastas in i det.
Taxichaufförens dom
När Niclas Alexandersson flyttade till England visste han inte vilket replikskifte som hade utspelats i en taxibil från Landvetter flygplats in till Göteborg. Det var när representanter för Sheffield Wednesday var på väg till IFK Göteborg för att göra klart affären.
Niclas Alexandersson
Ålder: 49 år.
Jobb: Fotbollsinstruktör på Änglagårdsskolan i Göteborg. Före detta fotbollsproffs.
Klubbar: Vessigebro (-1988), Halmstad (1988-95), IFK Göteborg (1996-97), Sheffield Wednesday (1997-2000), Everton (2000-04, utlånad till West Ham i två månader 2003), IFK Göteborg (2004-09).
Landslaget: 109 landskamper, 7 mål, två EM-slutspel och två VM-slutspel.
Hans svar: ”Niclas Alexandersson!”
– Det gjorde kanske att deras sista tvivel på att värva mig eliminerades och att de blev säkrare på sin sak, ha-ha. Jag hade lite tur att den taxichaffisen hade mig som favoritspelare. Jag fick höra om detta först senare. Det var en i Sheffield Wednesdays styrelse som berättade det för min pappa.
Efter ett inhopp i debuten var Niclas Alexandersson sedan given startspelare i engelska högstaligan. Men han hann bara spela sex ligamatcher och två cupmatcher innan korsbandet i ena knät slets sönder. ”Alex” reste hem till Sverige för operation och månader av rehabträning.
”Jag har minnesbilder av lervälling och korta shorts. Engelska ligan kändes som den stora ligan.”
”Lervälling och korta shorts”
Niclas Alexandersson spelade i moderklubben Vessigebro BK utanför Falkenberg tills han var 16 år. Under hela barndomen växte intresset för engelsk fotboll av lördagarnas tipsextramatcher.
– När jag blev äldre samlade vi ihop ett gäng kompisar. Man satt med sin stryktipskupong och följde med spänning de där plingen, säger Niclas Alexandersson och fortsätter:
– Jag har minnesbilder av lervälling och korta shorts. Engelska ligan kändes som den stora ligan. Jag gillade den brittiska mentaliteten som påminde om den skandinaviska. Man bara körde på och tjusningen var att bottenlagen kunde slå topplagen.
Tränaren som betytt mest
Mellan ettan och tvåan på gymnasiet blev Alexandersson värvad till Halmstads BK. Där Stuart Baxter, en skotte uppvuxen i England, nyligen blivit tränare.
– På vintern när jag fyllde 17 började jag träna med A-laget. Stuart var otroligt viktig för min fotbollsutveckling. Det var där jag fick skolningen, spelförståelsen och fotbollsögat. Stuart var otroligt bra på att lära ut. Han är nog den tränare som har betytt allra mest för min utveckling.
Vintern därpå fick Halmstads BK ett ungdomsstipendium som finansierade en resa till Liverpool. Stuart Baxter tog med sina två mest lovande tonåringar Niclas Alexandersson och Niklas Gudmundsson på en vecka som bland annat innehöll några träningar med Liverpools alla stjärnor. I det som då var Englands bästa lag fanns profiler som Bruce Grobbelaar, Ronnie Whelan, Ian Rush och John Barnes.
– Jag var givetvis nervös när jag skulle träna med dem. Jag försökte spela så enkelt som möjligt. Det är klart att det var en hög nivå för en 18-åring från Sverige att komma och träna med det gänget som hade haft så stora framgångar.
Tur-Thures dubbelvinst
Under 87 år har oräkneliga människor hoppats på en stryktipsrad med 13 rätt. Thure Jonsson från Lammhult hade två rader med 13 rätt på samma gång.
Det hände en sommarlördag 1987. De två identiska raderna innebar den så långt största stryktipsvinsten till en enskild tippare: 2 458 169 kronor.
Rekordvinnaren fick namnet ”Tur-Thure” i kvällstidningarna. Smålänningen var 57 år och hade jobbat i 42 år på SJ. Han skötte växlarna på Nässjö station.
När Thure Jonsson kom tillbaka till sin första arbetsdag efter storvinsten berättade han för Expressen: ”I fredags hade jag 25 tiggarbrev från hela landet. Ändå har jag inte fått pengarna ännu. Dagens brevskörd har jag inte hunnit gå igenom. Det ringde en dam från Norrland som tyckte att jag skulle skänka pengar eftersom hon var så fattig. Jag frågade hur hon kunde ringa rikssamtal om ekonomin var så dålig.”
”Att vi som låg lite längre ner i tabellen kunde slå mäktiga United, och att jag gjorde två mål… Det var stort.”
”Att vi som låg lite längre ner i tabellen kunde slå mäktiga United, och att jag gjorde två mål… Det var stort.”
Sänkte Sir Alexs United
Åtta år efter äventyret i Liverpool blev Niclas Alexandersson själv en bärande spelare i engelska ligan. Det tog åtta månader att komma tillbaka från korsbandsskadan, och i november 1998 spelade ”Alex” den match han minns starkast från sina drygt sex år i England.
Sheffield Wednesday besegrade Manchester United med 3–1 inför närmare 40 000 åskådare hemma på Hillsborough. Alexandersson gjorde både 1–0 och det matchdödande 3–1-målet.
– United vann trippeln den säsongen. De var outstanding och hade ett fruktansvärt bra lag med David Beckham, Peter Schmeichel, Roy Keane, Paul Scholes och så vidare. Det var elektrisk stämning på arenan. Att vi som låg lite längre ner i tabellen kunde slå mäktiga United, och att jag gjorde två mål… Det var stort.
Fansens favorit
Under sin tredje och sista säsong med Sheffield blev Niclas Alexandersson alltmer fansens favorit. Supportrarna utsåg den svenska högermittfältaren till årets spelare 1999/00, men laget åkte ur högsta divisionen.
– Det var lite dubbelt. Det var en otrolig besvikelse att åka ur. Men individuellt sett var det mitt bästa år i England. Vi var ett bottenlag men jag gjorde fler mål och assist den säsongen än någon annan. Jag kände starkt att jag var uppskattad av fansen.
Niclas Alexanderssons Englandskarriär fortsatte med fyra säsonger i Everton med en utlåning till West Ham under sista året. Det började bra i Liverpoolklubben. Men skadebekymmer och ett tränarbyte gjorde att Alexandersson i perioder var helt utanför laget.
VM-hjälte mot England
Men när han kom tillbaka till Evertons försäsong sommaren 2002 var han populär i omklädningsrummet. Någon månad tidigare hade Alexandersson gjort Sveriges viktiga kvitteringsmål i VM-premiären mot England som slutade 1–1.
– Vi hade ett gäng skottar i Everton. De gillade att jag hade gjort mål mot England. Och även flera av engelsmännen i vårt lag var glada för det, för i Englands landslag fanns det några Liverpoolspelare.
Hur var det för dig att sätta det där fladdrande vänsterskottet på David Seaman borta i Japan?
– Det var ett speciellt mål av många anledningar. Det var min första VM-match överhuvudtaget. Mot landet där jag bodde och spelade ligafotboll. De hade en svensk förbundskapten. Och målet var viktigt för oss i turneringen. Om vi hade förlorat mot England kanske vi inte hade tagit oss vidare från gruppen.
”Saknar det genuina”
Under Niclas Alexanderssons år i engelska ligan hade den börjat moderniseras. Den klassiskt brittiska fotbollen formades om till något mer internationellt med massor av utländska spelare, tränare och klubbägare.
– All utveckling sker av en anledning. Sen kan både jag själv och många supportrar sakna den där kärnan, det genuina. Plötsligt får något lag in ett oljebolag någonstans ifrån. Det blir inte riktigt samma själ i fotbollen och ligan i takt med alla pengar som kommer in. Det blir dyrt för vanliga supportrar att gå på fotboll. De engelska arenorna fylls av turister och stämningen på läktarna är inte densamma längre.
Men det är fortfarande den av de stora utländska ligorna som Niclas Alexandersson ser flest matcher i.
– Det är en helt annan professionalism idag än jag kom dit. Spelarnas fysik är mycket bättre. Och de sydeuropeiska tränarna har kommit in med andra influenser i spelet. Jag gillar dagens mix av det tekniska och farten som fortfarande finns i många matcher.
Tre klassiska matcher
Det har spelats tiotusentals stryktipsmatcher sedan 1934 när Sveriges äldsta spelform föddes. Här är tre klassiker som sticker ut extra:
1. Manchester United–West Bromwich 3–5
Dagen före nyårsafton 1978 kom ett målfyrverkeri som sägs vara i underkant, med tanke på den sköna offensiva fotboll som spelades. West Bromwich Albion kom till Old Trafford med anfallsstjärnorna Laurie Cunningham och Cyrille Regis. På den här tiden var det ingen skräll att WBA vann. De slutade trea i ligan och United bara nia.
När Tipsextras skapare Lars-Gunnar Björklund blev ombedd att ta ut en av alla matcher som sänts genom åren valde han denna med motiveringen: ”Den matchen var särklassig och hade precis allt.”
2. Luton–Oxford 7–4
Tipsextras redaktion fick kritik för valet av tv-match den 6 februari 1988. Före matchen. Efteråt klagade ingen på underhållningen. Luton Town hade sin bästa tid i klubbens historia. Slutade nia i högsta ligan denna säsong och sjua året dessförinnan. Det överraskande var att det starka hemmalaget släppte in fyra mål mot jumbon Oxford som faktiskt ledde matchen med både 2–0 och 4–3. Men sedan gjorde Mark Stein tre mål och vände för Luton.
3. Wolverhampton–Everton 3–1
Nykomlingen Wolverhampton krigade för att undvika nedflyttning medan gästerna från Liverpool låg tvåa i tabellen och siktade högt. Men den här lördagen, 21 januari 1978, var Molineux Ground en plats som passade bättre för kämpar än för finlirare. Det var lera och snö på planen och bollen var orange. Wolves mittfältare Kenny Hibbitt trivdes. Han gjorde två mål och byggde på sin kultstatus i Sverige. En box-till-box-spelare som aldrig backade för en tackling och som hade rejäla polisonger och ett hår som fladdrade i vintervinden.