Jag vet inte hur många gånger jag skrivit epitetet ”världens tuffaste travlopp” i samband med en artikel, krönika eller TV-manus om Prix d’Amérique. I just det här blogginlägget tänkte jag försöka undvika den nötta frasen, men som ni just läste hann jag inte längre än till första meningen.
Det är i Prix d’Amérique de allra största möts, och det är här den rättmätiga kungen eller drottningen får sin krona. En vinnare av Prix d’Amérique måste ha härdats och överlevt tuffa unghästsäsonger, gått vidare och utvecklats istället för att ställas av i avelsboxen enligt amerikanskt manér. Loppets 2700 meter avgörs på en bana som fällt många favoriter. Istället för en självspringande skandinavisk tusenmetersbana med doserade svängar gäller det att kunna klättra uppför den beryktade backen i 1.10-tempo, och ändå ha spurtkrutet torrt runt sista sväng, trots att det just marinerats i mjölksyra. Loppet avgörs mitt under vintern, då kylan och fukten kryper under vartenda hästtäcke och träningsförhållandena gör allt annat än bjuder till. Till skillnad från Elitloppets sista söndag i maj när en sommarvind kan blåsa dig över mållinjen på Solvallas självspringande oval.
Därför tycker jag att det är så viktigt att världens tuffaste travlopp får en värdig vinnare. Visst är det roligt när lyckostjärnorna står i rät linje och någon 172-oddsare lyckas efter en invändig resa, men en värdig vinnare är han inte i mina ögon. Vinnaren ska ha kämpat, stångats, frustat och fightats ända in på mållinjen, och inte räddats på den med en förlupen fis.
2010 sensationsvann Oyonnax och Sébastien Ernault Prix d’Amérique till 172 gånger pengarna.
I onsdags inleddes vintermeetinget och det står inte på förrän kanonerna kommer ut. Vintermeetingets första värdemätare för de äldre elithästarna bjöd inte på några större överraskningar. I fältet sågs tre ”självklara” Prix d’Amérique-hästar, Bahia Quesnot, Délia de Pommereux och Carat Williams som allag gjorde vad de skulle, möjligtvis med ett litet plus i kanten för Bahia Quesnot.
Med i loppet fanns även 2019 års sensationstvåa Looking Superb, som såg ut att vara långt från formen och inte troligt startande i kommande upplaga – om han inte lyckas kvala in på poäng han kan skrapa ihop i de kvalificerande B-loppen eftersom han har för lite pengar på kontot. Fjolårets överraskning Chica des Joudes fick en tuff resa, men är en järnmärr och kommer säkert tillbaka och plockar poäng när det blir dags för Bretagne, Bourbonnais, Bourgogne och Belgique.
Den bildsköne fuxen och segraren Drogos de Guez behöver vi inte ens beakta – han är valack och därför lika ovälkommen i Prix d’Amérique som en svulten vithaj på ett sälbröllop. Vilka får vi se på startlinjen när januari 2021 ska övergå i februari, och vilka är hästarna som kan vinna Prix d’Amérique – den tunga, hårda och riktiga vägen?
Idag ser jag tre som skulle kunna göra det: Face Time Bourbon, Davidson du Pont och underdogen Gû d’Héripré.
Gû d’Héripré är den ur den franska fyraåringskullen som just nu ser ut att vara den som skulle kunna vinna ett Prix d’Amérique ”den hårda vägen”.
Hoppas att Vintermeetinget snart visar upp några till att lägga till den ”tuffa listan”.
// T. – som i Tiden får utvisa
