Luleå Hockey

Han jonglerar, står på händer och gör – om andan faller på – en volt inför matcherna. Einar Emanuelsson har ett alldeles eget sätt att ta sig in i zonen:

Jag vill ha något att göra! Sitter jag still så börjar tankarna fara. Det blir mycket tid att sitta och fundera så för mig är det bra att vara upptagen och tänka på annat än matchen.

”Att jonglera och gå på händer har blivit en vana och en trygghet”

I denna artikelserie tar
Coca-Cola reda på vilka ritualer SHL-spelarna har
och hur de gör sig redo för match. Det är dags att
Get in the Zone.

Luleåforwarden Einar Emanuelsson är så långt ifrån schablonbilden av en hockeyspelare som man kan komma. Att bara väcka kroppen inför matcherna räcker inte. Han vill jobba igång knoppen också.

– Att jonglera och gå på händer har blivit en vana som har blivit en trygghet. Så jag fortsätter att göra mina grejer, tänker inte så mycket på det, utan det blir en skön känsla som gör att jag känner mig redo. Jag känner i huvudet att nu är det dags.

Att jonglera har Einar gjort sedan han var liten och gick på hockeyskola.

– Det var en som kunde och det såg så kul ut att alla började försöka. Då lärde jag mig det och jag har väl jonglerat just innan matcher ända sedan jag var tio år kanske även om jag gör det mer nu än jag gjorde då, säger Luleåforwarden.

Namn: Einar Emanuelsson

Ålder: 23 år.

Längd/vikt: 177 cm/ 83 kg.

Position: Forward.

Skjuter: Höger.

Nuvarande klubb: Luleå HF (sedan 2013.

Tidigare klubbar: Kiruna IF (moderklubb), Skellefteå AIK.

När Einar har bollat färdigt vänder han världen, eller snarare sig själv, upp och ner och går på händer för att få rätt känsla i både kropp och knopp inför matchen:

– Vi brukar träna fys i en stor crossfitlokal. Där går de ofta på händerna. Det såg roligt ut så jag ville testa. Och nu utmanar crossfitledarna mig ibland, det är en rolig grej. Jag har inte mätt hur långt jag kommer men skulle gissa att det är runt 30–40 meter. Jag försöker snurra runt och har prövat att gå i trappa också, det är nästa steg, men man känner att det är tufft! 

Baklängesvolterna? De kom helt naturlig för en kille med spring i benen:

– När jag var liten hoppade jag mycket studsmatta och tyckte det var väldigt roligt. Vi hade en i trädgården men jag känner även nu när jag har blivit äldre att hälsar jag på folk som har studsmatta till sina barn så är det väldigt kul att hoppa på den.

Och det man lär sig på en studsmatta kan man såklart även göra vid ett hockeybås även om golvet är betydligt hårdare där:

– Det känns mer som att det handlar om tajming. Man måste snurra fort, få in benen och gruppera ordentligt så går det bra.

Utmana dig själv och testa något nytt, det blir du starkare av.

5

Omge dig med folk som har samma mål och fokuserar på samma saker som du.

4

Lyssna på musik som du gillar och mår bra av.

3

Rör på dig så du blir varm och får upp pulsen. Jogga, cykla, vad som känns bra.

2

Ät bra. Mår kroppen bra så är det lättare att komma in i zonen.

1

Einars fem tips för att
Get in the Zone

På bortamatcherna åker bollarna med i necessären där tejpen till klubban ska finnas och glömmer Einar bollarna så flyger tejprullarna i luften i stället.

– Jag brukar börja jonglerandet med tre bollar, sedan försöker jag avsluta med fyra. Ibland sprider jag bollar här och var och det kanske inte ser så bra ut men jag försöker i alla fall! Och det går bättre och bättre.

– Sedan finns det ju skitmycket olika trick man kan lära sig och vissa har jag försökt. Man kan köra med korslagda armar till exempel. Eller mellan benen. Jag har kollat lite på video och det finns hur många varianter som helst. Det är kul på så sätt.

Einars rekord på antal bollar är fyra på en gång, som bäst i 20 sekunder. 

– Jag behöver ingen musik. Jag bara kör. Jag har inte sådana fina trådlösa lurar och du vet när man har sladd så brukar det trassla ihop sig, ha, ha. Jag får passa på och önska mig trådlösa lurar till julafton, säger Luleås bollkonstnär med ett skratt.

"Jag vill vara varm i kroppen innan jag kör och det är bara jonglera och gå på händerna som jag gör inför varje match. Volterna blir mer när jag tränar själv."

Är du inte rädd för att krascha?

– Jo lite om det är halt golv, då avstår jag. Men inte annars. Jag känner ju att jag kommer runt. Jag kommer inte att landa på nacken. Men jag vill vara varm i kroppen innan jag kör och det är bara jonglera och gå på händerna som jag gör inför varje match. Volterna blir mer när jag tränar själv. Jag vill underhålla volterna så att jag kan fortsätta med dem, bara för att det är kul.

Och någon karriär som cirkusartist eller gymnast lär det inte bli för Einar Emanuelsson trots allt:

– Nej för jag är stel, sådär hockeystel. Jag är imponerad av kompisar som kan sitta på huk helt obehindrat. Gör jag det så blir det antingen väldigt jobbigt, jag får anstränga mig för att sitta rätt, eller så känns det som att man ska ramla bakåt. Men det är nog lite typiskt hockeyspelare.

Saker du inte
visste om Einar och Luleå

Pandemin har fått Einar att fundera en del på livet:

– Alltså fansen, publiken, allt som är livet. Det känner man verkligen att man saknar nu. Fansen är en så stor och viktig del av hockeyn och av all sport för den delen. Just nu går det knappt att föreställa sig hur det är med en full ishall så jag kommer vara ganska så nervös, på ett bra sätt, när vi får spela inför dem igen.

Einar kör oftast sista laddningen inför match med att gå in i sig själv:

Jag är en som tänker mycket så en handduk över huvudet kan vara skönt ibland. Samtidigt så kanske man har en ny kedja, då vill man prata ihop sig. Det blir lite som det känns för dagen.

Einars bror Petter spelar också i Luleå. De har tröjnummer tio respektive elva men spelar aldrig i samma kedja då båda är högerforwards och högerskyttar:

Jag har varit i samma klubb som Petter nästan hela min seniorkarriär. I början var det mer speciellt men nu tänker jag inte på det fast det är skönt, speciellt för mig, att ha honom här. Han är sex år äldre än jag och har spelat längre på hög nivå så jag har kunnat fråga honom om tips och råd. Det har betytt jättemycket för min del.

Lagkamraten Karl Fabricius, 38 år är äldst i Luleå och någon Einar ser upp till:

Han är jäkligt kunnig på ekonomi och skulle bli en fantastisk bankman. Ska man ha hjälp med ekonomi och sådant, då är det ”Fabbe” man ska vända sig till. Han är grym.

Einar trivs bäst hemma i Norrbotten. Familjen har en husvagnsplats vid Torneträsk där han gillar att pimpla både sommar och vinter men en gång blev det lite tokigt:

Jag skulle ut med några kompisar och hade tält med mig. Men det var femton grader minus och jag kom fram ganska sent till grabbarna. Flaskorna med vatten och mat hade frusit i ryggsäcken. Det var istappar i håret men jag hade en varm sovsäck i alla fall och roligt sällskap så natten blev bra.

Einars storebror Petter är också bra på att jonglera, till och med snäppet bättre säger lillebror generöst, men det är bara Einar som tar sig in i matchzonen med just den talangen.

Jonglering bidrar för övrigt till bra koordination vilket är bra när man är hockeyspelare på elitnivå:

– Fast ibland stirrar jag på jongleringsbollarna, det är inte bra så det försöker jag få bort även om det är svårt. Och ute på isen får man absolut inte stirra på pucken för då blir det farligt när det kommer en back i hög fart, säger Einar som vill känna sig mjuk och varm i kroppen inför nedsläpp:

– Jag gillar att dribbla mycket med pucken också på värmningen och precis innan så att jag känner att jag har flow i grejerna. Ibland händer det att jag tappar puckarna när jag dribblar och då känns det ju inte bra alls, berättar forwardstalangen och fortsätter:

– Det optimala är att man känner sig pigg i kroppen och att man, när matchen väl är igång, inte tänker så mycket utan att allt sker per automatik. Då är det bra. När man är inne i känslan så behöver man inte tänka alls utan alla snabba beslut, de bara sker utan att man tänker efter. När det man gör går med ryggmärgen, då är det optimalt.

Känslan när du är inne i zonen?

– Då kan jag känna att jag är någon sekund före alla andra men ibland känner även motståndaren så och då kan det bli struligt. Sedan är det svårt att känna sig perfekt till varje match. Ibland är man sen i aktionen, tänker att fan där borde jag ha varit, man är framme någon sekund för sent. Och tvåa på pucken vill man inte vara.

"Jag gillar att dribbla mycket med pucken också på värmningen och precis innan så att jag känner att jag har flow i grejerna."

Bästa hockeyminnet:
– Roligast var nog när jag var riktigt liten och åkte på cuper. Jag älskade att bo tillsammans med kompisar i tält eller en skollokal. Jag skulle inte vilja göra det nu men samvaron var jätterolig. Man lade 70 procent av energin på bus och 30 procent av energin på hockey. Det var härligt.


Favoritspelare:

– Nathan MacKinnon i Colorado. Jag gillar rightare och hans spelstil. Nathan är rolig att kolla på, det händer alltid något när han är på isen.

Favoritmusik:
– Willy Clay Band, ett gäng från Kiruna. De spelar lite countryaktig musik. När jag är hemma i Kiruna på sommaren går jag deras spelningar och har fina minnen från det. De har en fin låt som heter The Miner också, min pappa har jobbat i gruvan så den gillar jag.


Skönaste laddningen av en lagkompis:
– Alla har roliga grejer för sig men vi har en junior i laget, Radek Muzik, som brukar spruta vatten i ansiktet på sig själv. Det kommer från ingenstans bara, man blir lite chockad ibland när det händer.


Bästa med hockeymatcher:
– För att det är roligt och mest roligt är det när vi vinner. Fansen är en stor grej, speciellt när vi vinner hemma och får tacka dem i hallen. Vi tackar med att hoppa in i plexiglaset, just den känslan, är den roligaste.

Roligaste bortamatch:
– Jag gillar arenor där det är många fans som låter mycket. Djurgården och Frölunda är roliga matcher men de mot Skellefteå är nog bäst. Vi brukar vara hatade där men det blir som lite roligare matcher då. Man taggar till extra och så brukar det vara många Luleåfans där också.


Bästa bortaomklädningsrummet:
– Malmös omklädningsrum är jättefint. Men deras is är väldigt mjuk, så pass att man undrar om de gör det medvetet? Malmöspelarna måste ha någon speciell hemlig slipning som gör att de orkar åka för det känns som att åka i djupsnö.

Värsta bortaomklädningsrummet:
– De flesta är bra men Oskarshamn… är kanske inte dåligt men det är mindre ytor att röra sig på där och det var väldigt kallt när vi var där senast.

Snabba puckar med Einar

Mer från Coca-Cola

Annons - innehåll från Coca-Cola